David Sandström - Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag

Det var inte bara lätt det här. Det var svårt också. Inledningsfasen till den här plattan är svår att precisera. Jag hade så många motiv. Oftast har jag bara haft någon lös ingivelse, en ofärdig men sympatisk tanke bakom mina projekt. Nu var det på nåt sätt oundvikligt, den närmade sig från alla håll samtidigt, men jag var långt ifrån beredd när den kom.

Sara Lidman gjorde grovjobbet. Hon öppnade en dörr in i Västerbottens historia och jag begagnade den i tid och otid. Via Tjärdalen, Hjortronlandet, Regnspiran och Bära Mistel reste jag till Jernbanesviten, som jag faktiskt funderade på att stanna i permanent. Dock var det i synnerhet en passage i Hjortronlandet där min skiva tog avstamp. En bjälke försöker övertala en torpare att gå till byn och låna ett rep för att visa att han har en smula stolthet och torparen svarar: Jo, imorgon. Om det inte händer nåt innnan imorgon så kommer jag.

Min morfar var ett enda stort mysterium. Jag var runt 8 år när min bror berättade för mig att morsan och farsan undanhållit vissa detaljer rörande hans död och jag minns att vi konfronterade dem med en sorts triumf i rösten: -Aha! Han hängde sig! Vad sägs om det? De hade inte tyckt att jag var gammal nog för att förstå och därför hållit sig till en mildare version. Jag funderade mycket på det där, hur någon kunde vara sådan att han tog sitt eget liv. En mörk man, tyst, mystisk och frånvarande, kom jag fram till.

Min mamma och hennes systrar är nära varandra och jag växte upp med dem allihop som extra-mammor och även om hans namn inte direkt var tabu så nämndes han aldrig och jag uppfattade det som att han inte var riktigt barntillåten, även efter det att jag fått reda på omständigheterna kring hans frånfälle. Bland polarna i skolan var det lite häftigt att ha haft en morfar som hängt sig men jag tänkte egentligen aldrig på honom som min. Han var inte tillgänglig för mig.

Tills jag läste den passagen i Hjortronlandet. Plötsligt satt han där mitt emot mig och stirrade. Först tyst och ledsen. Sedan började han prata, sakta, som för att reda ut och förklara sig. Länge var han helt ute och cyklade, han fick för sig att han aldrig velat vara bonde, att han velat bo i stan och köra bil, att det var därför han gav upp. Och jag kände skuld för att jag sluppit. Men bilden klarnade eftersom. Jag pratade inte bara med honom. Min mamma engagerade sig djupt och berättade allt jag ville veta, några av systrarna bidrog, men den tongivande i processen var ändå Eva Nordstrand. En fantastisk kvinna som var barnfödd Eriksson, dotter i den gård dit morfar först kom som dräng och som han sedermera tog över. Hon hade levt med morfar i tio år innan mormor kom in i bilden och målade upp en gladlynt, nyfiken och stolt man som tagit väl hand om henne och hennes mor sedan fadern i huset gått bort. Han började sjunga för mig och jag sjöng med. "Sånt är livet" i första hand, men också "O sole mio" vilket iochförsig var mindre lyckat.

Musikaliskt hade jag åren innan nått en hel hög med återvändsgränder och efter Refused var det länge som att jag förlorat min röst, mitt språk. Det där har jag fortfarande inte fått grepp om. På många sätt känns det som att avsaknaden av ett språk gett mig tillgång till de andra.

Hursomhelst så hade Refused nått sin musikaliska slutstation 1997 efter 6 år av manisk aktivitet. Det fanns ingenstans vi kunde ta vägen och det var som att nådastöten bara hängde i luften under hela inspelningen av "The shape of punk to come". Vi visste att vi kritade ut våra konturer på asfalten. Det tog ungefär ett halvår. För att balansera mig själv under processen så skrev jag parallellt en annan platta som jag inte hade några egentliga planer för. Den kom ut våren 1998 under namnet "The faint sounds of shovelled earth" och bestod av lugna rocklåtar som handlade om mig själv och mina vänner, i synnerhet såna jag tappat bort. Jag ville säga hej och tack, jag hade på känn att jag skulle vara borta ett tag. "The shape..." tog en månad att spela in och några dagar efter att vi satt allting på Tonteknik gick jag in i Second Home och spelade in den andra plattan.

Jag hade läst Sara Lidman på min farmors inrådan. Ella Sandström heter hon och hon gav mig Linnea Fjällstedt och Einar Wallquist också. En fantastisk kvinna, min farmor. Jag fick mersmak och fortsatte läsa all västerbottnisk/norrländsk litteratur jag hann med: Torgny Lindgren, Olof Högberg, Bernard Nord, P.O. Enquist, Lars Widding, Kerstin Ekman, Kurt Salomonsson, Nils Hövenmark, Göran Lundin med flera. Men mest var det bara Sara. Jag läste henne mycket, hela tiden, religiöst, det var ingen nådig förälskelse. Mina ord är inte så starka när det gäller Sara. Jag hade inte brytt mig om så mycket annat än musik dittills i mitt liv. Jag hade läst lite, men aldrig med nån riktig passion, större delen av den litteratur jag diggat hade jag läst på turné, mellan spelningar, för att slippa prata eller fundera. När jag för första gången läste Sara var det som att någonting slogs sönder i mig, något motstånd jag inte visste fanns där. Det blev damm alltihop, och när jag konsumerat Tjärdalens varje stavelse var skiten ur mitt system. Jag kände mig ren, öppen och klar, som om jag haft huvudvärk, lock för öronen, förstoppning och varit täppt i näsan sen födseln och att det plötsligt, i ett andetag, bara släppt. En av orsakerna att det tog så hårt var att hon pratade min mormors språk, Västerbottniskan.

För att vila upp mig inför mixning av ovan nämnda plattor åkte jag till en vän i Leeds i en månad. Jag var trött och hade tappat både vikt och must. En akustisk gitarr proppad med kalsonger och strumpor var allt jag hade med mig men jag var ohyggligt less på att spela. Alla tonerna var liksom på samma ställe hela tiden. Så jag stämde om den lite på måfå och låg på rygg i sängen hela dagarna och var tyst. Västerbotten upptog mina tankar; avbefolkningen av inlandet, Sara, Umeå stads historia och morfar.

Så plötsligt dök det upp ett riff. På en vegan bed & breakfast i norra Skottland. Vi åkte ut i båt längs kusten och kollade på sälar och såna groteska hangarer som de bygger oljeplattformer i. Jag kände mig liten och obetydlig. Det kom i vågor. Under vintern, efter färdigställande av de båda andra skivorna, växte större delen av stycket fram. Det var i huvudsak en fröjd att skriva det. Jag kände mig oförfalskad.

Mer vill jag inte säga om musiken på den här skivan.

Själva processen däremot kunde jag måla i all världens färger och det skulle fortfarande inte nå fram. Jag fick 120000 kr från Staten Kulturråd för att göra plattan och i September 1999 flyttade jag in i Second Home studion på Böleäng i Umeå. Pengarna tog slut efter 4 månader och för att göra en väldigt lång historia väldigt kort så flyttade jag inte riktigt ut ur studion förrän vid månadskiftet Maj/Juni 2000 då jag äntrade Boxen. Henrik Oja (Hoja) som jag spelar in med lät mig fortsätta fastän han visste att jag inte hade mer deg. Vi jobbade nätter och tidiga mornar när ingen annan var där och så höll det på i ännu ett år. Processen fortsatte ända till slutet av Januari 2001 då jag och Hoja åkte ut på Tonteknik och mastrade skiten. Han har fortfarande inte fått betalt för de sista 12 månaderna.

Att ge sig på att beskriva eller sammanfatta någons liv är förstås dåraktigt, men nu är det försent och jag ser gärna att du också får en inblick, om än vag, i hur livet kan ha tett sig för en småbrukare i början och mitten av seklet.

Min morfar Sigvard Nilsson föddes 1908 i Korssjön, det ligger mitt emellan Umeå och Skellefteå ca tre mil inåt landet. Hans mor och far dog tidigt och det föll på den 16 år äldre systern Esters lott att ta hand om pojken och hans tre år yngre bror Sigfrid. 1928 kom han som dräng till familjen Eriksson i Degernäs och när fadern i huset, Erik Ers, låg för döden i mitten av 30-talet kom de överens om att Sigvard skulle få ta över gården eftersom dottern Eva redan konstaterat att hon "definitivt inte tänkt bli nån bondkäring". Sigvard blev därför som en storebror för henne och de verkar haft mycket kul ihop.

När han efter tio år på gården slutligen skulle få ta över och driva sitt eget bruk så hade en Maria Lundström fått anställning som piga på gården. De fann varandra på en gång. Maria, eller Maja (f. 1917) var bördig från Bursiljum, 4 mil söder om Skellefteå. Hon blev gravid i januari 1942 och de gifte sig i Augusti samma år. På försommaren hade Sigvard insjuknat i tuberkulos. Där och då inleddes den långa, envisa kamp som slutligen skulle kräva hans liv.

Bruket och familjen var allt för honom men han hade villkoren emot sig. Småbruken las ned i rasande fart, hela tillvaron vred sig i hans torra, skavda händer och sjukdomens tyngd gjorde sitt till. Han var närmast katatonisk i perioder och satt stilla tyst trött i huset hela dagar. När han kom tillbaka var han en kärleksfull pappa, väldigt intresserad av sina döttrar och deras liv. Han busade med dem och sjöng, något som jag uppfattar som ovanligt för en man ur hans generation. En annan grej som jag verkligen gillar är att han brukade vrida upp volymen så högt på radion när de spelade "Sånt är livet" med Anita Lindblom att det inte gick att vara i köket med honom. Jag får för mig att han ville säga någonting.

Han var också inlagd i perioder, fick elchocker och kom hem lugn och trasig. När han i Augusti 1968 var inlagd på Umeå lasarett passade min farmor på att besöka honom. Min pappa, Björn, hade börjat spendera mer och mer tid ute i Degernäs med en av Sigvards döttrar, Inger, och farmor hade på känn att det var nåt. Hon uppfattade honom som en sympatisk, snäll man och medan de satt där tittade en läkare in och meddelade att herr Nilsson nu kunde åka hem. Morgonen därpå klev han upp, gjorde sig i ordning och gick tvärs över gården in i lagårn. Han kom aldrig tillbaka.

Så gick det till i stora drag. Om du undrar över något så fråga, jag står mer än gärna till tjänst, vad det än kan gälla. Min adress är: david@demonbox.com

Pressreleasen finns här.
Och pressbilder finns här.

Fredag den 1 Juni recenserade Jan Gradvall skivan på feber.se. Betyg? 8/10!! Läs recensionen här.
Recension från DN samma dag av Nisse Hansson.
Och här finns en mycket fin krönika från Kristianstadsbladet

(Här är en intervju gjord av Kajsa Johansson för Chalmers Kårtidning.)

David och hans Morfar

Han är lite underlig, på ett bra sätt. Kanske är det det att han kommer från Västerbotten och använder ord som klingar fint i mina västgötska öron.

En hel skiva med namnet "Om det inte händer nåt innan i morgon så kommer jag", som egentligen bara innehåller en låt. Denna låt handlar om Davids Morfar - Sigvard Nilsson. Personen som byggt skivan är David Sandström från Teg - byn som gav nödhjälp till Umeå när det brann 1888. Han har tidigare trummat i punkbandet Refused och är nu även medlem i rockbandet The Facer.

David spelade i Refused i sju år med start 1992, både innan och efter detta har hans liv varit fyllt av olika musikprojekt.
"I en period hamnade jag i en sådan miljö, egentligen var det inte så mycket att jag ville göra den sortens musik utan att det var som att det passade in. Jag och Lyxén synkade och så gjorde vi det där och sen vart man jävligt uppslukad av det. När man kommer in i en sådan krets kan det bli hela ens värld. Vi gjorde Refused jävligt länge och när det var över fanns det en ruskig rastlöshet, jag ville göra allt samtidigt för att jag haft så lite tid till att göra andra saker. Jag gjorde en soloplatta samtidigt som vi gjorde Shape of Punk to come. Sedan började vi spela in en sista Refusedplatta som inte blev färdig innan vi splittrades utan som jag, Kristofer och Jon avslutade själva under namnet Text. Sedan dess har jag har jag jobbat på den här senaste grejen - morfar-plattan."

På frågan varför det tog slut med Refused svarar han helt enkelt att det var liksom inte kul längre. "Det var typiskt, man kan se vilken rockdokumentär som helst. Du kan gå och se en sunkig film som Almost famous - det är exakt samma sak."

När man hör honom berätta om musiken verkar det befängt att fråga om andra intressen eller saker han gjort, men när jag ändå frågar får jag reda på att han haft en kort karriär som motocrossförare, att han är en exceptionell fotbollsspelare och att han var Västerbottens näst sämste brottare i sin viktklass ända tills den sämste dog i en bizarr skoterolycka.

Varför kallar du den Morfar-plattan?
"Den handlar om min morfar; Sigvard Nilsson som var bonde i Västerbotten i Degernäs och hade ett litet bruk. I det skedet hade Sveriges regering med relativt oschyssta metoder sugit ut Norrlands naturresurser och småbrukssamhället avvecklades väldigt drastiskt, väldigt fort. Det byggdes upp ett nytt samhälle men så mycket fokus lades ju inte på Norrland. Norrlänningarna erbjöds arbete söderöver och så avvecklades småbrukssamhället. Det avvecklades ju i hela Sverige men det var förödande i Norrland eftersom det inte fanns industrier i närheten. Det enda han ville göra var ju att driva ett bruk och den möjligheten rycktes ifrån honom. Den värld han tillhörde höll på att försvinna och därför klämdes han ihjäl. Han hängde sig 1968, han orkade inte längre, hela den värld som han hade kämpat för att få tillhöra, få leva i och få respekt av, försvann. Det fanns ingenstans för han längre, ingen spalt för hans ångest."

David halkar in på Norrlands roll i Sverige och Sveriges roll i Norrland. Han menar att hela senare delen av nittiotalets aktivism koncentrerade sig på att solidarisera med utsatta folkslag i Kina, Sydamerika och USA vilket självklart är positivt men att ingen i den yngre generation har brytt sig om, eller ens vetat om Norrlands ekonomiska historia; vad Sveriges regering gjorde emot sitt eget folk. Att klivet från bondesamhället in i folkhemmet var drastiskt, respektlöst och att den gamla kulturen bara lämnads vind för våg. Han tycker att skivan är relevant för att den visar att det finns massor i den gamla kulturen som har mycket att säga och där vi har mycket att hämta.

Vad ser du för lösning på Norrlands problem som det är nu?
"Jag vet inte... Regionalpolitiken där uppe befinner sig i någon slags känslomässig panik. De placerar lagom lite pengar överallt så inget kan hända, det finns inget fokus på ett problem; skall vi rädda inlandet eller skall vi bygga på städerna? Så är det med Umeå; staden växer fortfarande relativt explosionsartat men ingenting händer egentligen med stadskärnan, det byggs bara nya bostadsområden, staden breder ut sig. Det är underligt med Degernäs, byn finns kvar men de som bor där är de som har råd att pendla in till staden, de bor i ett museum. Kulturen finns inte kvar, den har försvunnit och människorna pendlar in till staden i sina nya Volvos. De har byggt upp fula jävla hus bredvid de gamla vackra."

Skulle morfar ha gillat skivan?
"Ja det tror jag. Det är konstigt, jag missade honom med sju år men genom det här projektet har jag intervjuat folk från byn och den här kvinnan som var dotter i familjen dit han kom som dräng i Degernäs, pratat med min mamma och forskat i hur han var och verkligen lärt känna honom genom det. Jag har upptäckt sidor hos honom som inte jag, min bror eller ens min morsa kände till riktigt. Det var aldrig någon som pratade om honom, det var som att han aldrig fanns. Vi har aldrig haft någon bild av honom men jag har skapat mig en bild genom det här projektet och fått veta mer vem han var och det är jävligt häftigt. Jag hade en bild av honom som deprimerad och mörk, nästan farlig. Men han var en otroligt glad, positiv dåre, precis lika tjurig som jag är. Men han fick för mycket."

Var det för att få reda på mer om morfar som du kom på idén?
"Det formades inte som någon idé egentligen, det var inte så att jag tänkte att nu skall jag göra en platta om min morfar. Det var helt kompulsivt. Det är oftast så med saker jag gör; de kommer och sedan så måste jag göra dem. Jag känner ett ansvar inför mig själv och inför grejen att jag måste göra det. Det var inte så att jag tänkte att det här var en bra idé, för det var en idiotisk jävla idé att ge mig på det här. Det blev alldeles för mycket, jag höll på att brista under tyngden av projektet. Tre och ett halvt år var det sedan jag började skriva, vintern 97-98 skrev jag nästan hela plattan, bara musik först. Den skulle ha varit instrumental. De olika instrumentala partierna hade som sina egna funktioner redan, beskrev olika partier i hans liv. Det började dyka upp ord för att nyansera dem, för att dra fram någon slags poäng eller en essens. Jag ansträngde mig inte så mycket för att göra text- och sånggrejerna sammanhållna, de dyker upp där de dyker upp, de hänger där. De kom inte för att jag ville sjunga någonting fint eller för att jag ville göra en bra melodi."

Hur känns det att lämna ifrån sig något så personligt?
"Problemet är att, jag har liksom byggt skiten. Jag vill inte vilja någonting, jag vill inte att jag skall sitta och tänka att nu borde folk ta emot det så här och så här. Men det är som en människa, man har ett kompisgäng och så träffar man någon vid sidan som man diggar hårt och tänker att den här personen är ju king. Så är man orolig, man vill inte presentera honom/henne för polarna för man tänker, tänk om det blir fel... De kanske inte fattar. Jag skulle vilja vara hemma hos folk och vänta tills de är riktigt på humör, de satt sig ned i soffan och druckit lite te innan jag trycker på playknappen. Så att jag vet att de gör det på rätt sätt. Min bror och jag åkte runt mycket i Västerbotten och letade efter den absolut vackraste sträckan. Mellan Bygdsiljum och Norsjö - den sträckan är den perfekta att köra och lyssna på plattan samtidigt. Det finns ett fint kafé i Bygdsiljum, Westmans kafé, på somrarna har de påfåglar på uteserveringen. Det ligger precis vid en sjö, så man utgår därifrån och tar en fika och sedan kör man upp till Norsjö. Jag är neurotisk med det där, jag tycker att jag åtminstone skall ge folk chansen. Om de sedan väljer att ha på den på låg volym när de står och diskar får de jättegärna göra det men nu vet de i alla fall. Tycker de att den är dålig kan jag skylla på det."

Känns det som att den är färdig?
"Det handlar inte om "färdighet", jag gillar det att man säger färdig-het och klar-het om att vara färdig och klar, även om det inte är det orden betyder. Den blev ju bra. Vi säger att det finns typ tusen olika sätt att spela en låt då finns det kanske tre av de tusen som är riktigt jävla bra och jag tror att jag hittat några av de tre." Skratt...

Är du nöjd?
"Ja. Det var en jävligt fin process. Jag tror vi tog bort 30 minuter musik de tre sista veckorna som vi bara kastade." Känns inte det konstigt? "Jag jobbar så att jag bara gör, jag jobbar kompulsivt. Jag lägger inte så mycket omdöme från min sida om jag tycker det är bra eller inte, det är mer intressant om det funkar i sammanhanget. Det finns partier på plattan som jag känner att jag absolut inte är intresserad av men det dyker upp sammanhang då sådana utlopp är befogade. Det finns en åttastämmig kör som jag såg mer som en Monty Pyton-grej (skratt) men på plattan låter den seriös och mogen. Det tycker jag är helt besynnerligt. Jag tänker på det varje gång jag hör det; fan det här skall ju vara vansinnigt som i Monty Pyton-sketchen Spam." Men din kör sjunger inte om Spam? "Nä nä. De sjunger någon otroligt uppstyltad vers om mytologin kring slåttanna. Det är ibland så med min musik; jag menar det inte riktigt men det funkar. Jag hör när det fungerar. Om det sedan är något som tilltalar någon det återstår ju att se."

Har du fått någon respons än på skivan?
"Ja, jag har fått all den respons jag egentligen behöver, min morsa tyckte att jag hade lyckats, att hon fick bilder av Degernäs när hon hörde musiken, bilder av sin uppväxt och av morfar. Det är konstigt när hans identitet för oss har varit hans frånvaro, morfar har varit borta, hans icke-vara har varit hans roll. Han finns där nu sa morsan till min brorsa. Nu finns morfar där, han finns på plattan."

David arbetar hela tiden parallellt med olika grejer, han har svårt att ta en paus och vara helt ledig. Då är det skönt att ha lite "lättare saker", som The Facer, att sysselsätta sig med som en paus från tyngre projekt som Morfar.
"Jag tror att Morfar var kulmen på en viss grej. Allt har fallit på plats, fan vad jag snackar... det jag tänkte när jag började var att nu har jag gjort musik sedan jag var tonåring. Antingen har jag gjort instrumentalt bra grejer som jag har lagt ned mycket i eller så har jag skrivit texter som har betytt mycket och tonsatt dem i efterhand. Det kändes som att Morfar blev en fusion av de två grejerna. Det mest omfattande jag gjort och långt mer innerligt än tidigare. Det var blodigt allvar, det var viktigt. Det slog an en ton, att det finns en historia och att jag - en utav de där jävla veganerna från Umeå - tar tag i den och skriver ner den, ja det finns någon slags laddning i det. Jag var otroligt motiverad genom hela plattan men det gick överstyr och jag mådde väldigt dåligt, tog inte hand om mig. Jag blir så trött på mig själv, att jag alltid ska hålla på, och tänker att nästa gång jag gör en platta ska det vara nåt enkelt som bara går rakt hem på en gång. Man allting bara händer hela tiden, det dyker upp som tomtebloss. Då måste jag göra någonting med det."

Är det jobbigt att göra saker själv när man går upp i sig själv så?
"Både och. Eftersom jag inte gör någonting annat ska hela jag ut genom musiken. Jag har ett liv och musiken måste laddas med allt som jag vill ha ut av livet. Det gör att musiken ofta blir ansträngd och det är farligt. Det är det enda negativa jag kan se, att jag hela tiden gör lite för mycket, att jag satsar så jävla hårt."

De musiker som spelar på skivan har getts stor frihet, han tror inte på att ha allt nedskrivet och färdigt.
"När det gäller stråkarna så var det så, de är fostrade till det, de kan inte improvisera. Men jag tvingade dem till att improvisera, bisarra funkpartier. De är skolade musiker från Norrlandsoperan och jag bara står och vevar, de blir peppade och hugger på stråkarna och det bara flyger strängar. Jävligt mäktigt - en improvisation som löpte amok."

Är allt skrivet i Norrland?
"Nä, det mesta är skrivet i England. Det var under en period då jag bara läste västerbottnisk litteratur. Den största inspirationen var den där passagen i Hjortronlandet av Sara Lidman där bjälken försöker övertala torparen."

'En enslig lada i regnet, en bjälke som viskade: sommaren lurade dig, gjorde dig till ett litet djur, och nu begärs det att du skall vara människa på ingenting. Du har det outhärdligt, meningslöst, kom till mig, visa att du har en smula stolthet… Och torpmänniskan sa: jag har inte så pass som ett rep. Men bjälken envisades: gå till byn och låna ett - ingen skall finna på att kräva det tillbaka. Och torpmänniskan sa: jo, i morgon. Om det inte händer nåt innan i morgon , så kommer jag.'
(Hjortronlandet, Sara Lidman)

David berättar om sin fina relation med sin farmor och att det var hon som peppade honom att börja läsa Sara Lidman. Han tycker att det är obehagligt att det är många han känner som inte har någon relation med sina far- och morföräldrar.
"Sara Lidman hade en konstant närvaro genom hela processen, hon var där hela tiden. Hon var på dokumentär på tv, ny bok, hon fick pris och var i tidningen, hon var och föreläste på universitetet då jag fick tillfälle att prata med henne. Det känns som om jag har byggt plattan på hennes ryggrad, i hennes värld."

"Det var när jag åkte bort från Västerbotten till Skottland på någon vegan bed and breakfast med en helt vansinnig föreståndarinna - de är ofta det de här glesbygdsveganerna - som det klev fram. Jag var less på att spela gitarr så jag stämde om den och letade olika stämningar och plötsligt hittade jag en och så kom ett riff. Det kändes på något sätt gammalt redan när jag skrev det, det kändes rotat i alla de tankar jag haft om Västerbotten. Svårt förklara, pang så var det bara massa partier, jag tänkte att det här blir en jävligt lång låt... Jag får göra två delar av den och sedan fortsatte jag bara dela upp den allt eftersom att det växte."

Det var alltså en enda låt från början?
"Det är en låt som jag ser det, hela plattan, en enda lång instrumental låt. Vi spelade in rubbet, vi var i studion i ett och ett halvt år. Under de första tre månaderna bodde jag i studion för jag hade ingen annan stans att bo. Då jobbade jag dygnet runt och det var ju jävligt dumt, det blir ineffektivt, man måste åka dit och åka hem. Sedan var vi på och av i två år. Det var uppenbart redan från början vad det handlade om, huvudriffet som dyker upp på fler ställen. Det var liksom bara morfar. Det är svårt att förklara. Jag har aldrig tänkt att man skall hålla på och förklara, tror inte att det är någon bra idé. Det är ju ingenting man ska förstå egentligen. Det är någonting som dyker upp, som smäller och snurrar. Det finns ju ingenting där som jag vet någonting om. När du har hört plattan en gång vet du lika mycket om den som jag gör. Den är inte min, jag ser det inte så. Jag skulle gärna vilja sälja iväg den, men det är ingen som vill köpa skiten..." Skratt

Kommer skivan att bli något för norrlänningar, att de känner att den är mer "deras" än någon annans?
"Nä, det finns så mycket Janteskit där uppe. De kommer säga att "Inte ska du komma här och tolka mitt Västerbotten." Jag har ju flyttat till Sundbyberg så min röst i debatten är inte särskilt tung. Jag tror att den mer skulle kunna uppskattas utifrån, nedifrån."

Projektet finansierades med hjälp av stöd från Statens kulturråd. Med en massa gamla skulder och annan bråte i bagaget kände han efter Refusedtiden att han, för att få lite gott samvete för att han gjorde något, skulle "slänga ihop en demo". Han gjorde så och skickade iväg den. Efter tre månader fick han beskedet att han fått 120 000 och att han kunde börja spela in när som helst.
"Jag var inte i stånd att ta mig an det så det tog ett tag innan jag kom till skott. Men när det väl kom igång var de pengarna som gällde men de tog slut ganska fort. Jag spelade in tillsammans med en kille som heter Henrik Oja som var väldigt involverad. Om jag hade somnat på soffan kunde han gå in och lägga gitarren, det är våran platta - min och Henriks. Den ekonomiska historian har varit ganska seg, det har varit ett helvete. Tack vare The Facer drog jag in tillräckligt med deg för att kunna betala instrumenthyra och musiker. Den tiden det tog att göra färdigt betalade jag inte ett öre för, det är Henrik Oja som verkligen trodde på plattan och verkligen ville att den skulle bli färdig, han kände att det var hans platta. Jag fick spela in gratis, på kvällar och nätter. Det är bara en nåd, det är ingenting som jag någonsin kan betala tillbaka eller som jag har förtjänat. Man står bara och skakar på huvudet och fattar inte att det finns sådana där människor. Det är stort, det finns sådana människor. På konkursens brant bara för att jag inte har något folkvett. Henrik Oja. Hoja kallar jag honom, han är från Skellefteå."

Just nu håller han på att bygga inspelningsstudio i Boxen - kollektivet där han bor, för att få större frihet att spela in när han vill och inte när någon annan sagt att han måste. Han blir aningen osäker när han kommer in på om folk kommer att köpa plattan.
"Det är lätt att avskräckas från en sådan här platta. När jag började göra den tänkte jag att det här skall vara popkultur för att jag ville få ut historien till så många som möjligt. Men jag har en sån jävla skev uppfattning om vad det är! Det här är för mig popmusik men det verkar ju inte som jag hänger med riktigt i dag, i normen. Men det är vackert. Det finns sådana där ögonblick på plattan när man verkligen håller i sig. Fotstegen i slutet när han går ut på morgonen. Han gav upp, han hade inte motståndet."

Han menar att man måste vara lika tjurig som han för att driva igenom ett sådant här projekt, "det är 5 procent inspiration och 95 procent ren jävla tjurighet". Hela plattan är en paradox; "för om de tankar och känslor som jag för fram på plattan var min sanna hållning gentemot världen skulle jag aldrig ha gjort plattan". Han pratar om att han "går lös på frön", musiken säger han, är en blandning av bland annat "indiemangel, Sonic Youth, Refused", västerbottniska sägner och skrönor, han är vägledd av Sara från Missenträsk som menar att man är "arg nog att leva". Men framför allt är det Morfar.

This CD is unfortunately sold out. Repress considered but funds missing. Sorry!

David and his grandpa.
(This is an interview made by Kajsa Johansson translated to english by Jonas Rosén and David)

He's a bit weird, but in a good way. Maybe it's because he's from up north (Västerbotten) and uses words that ring nicely in my ears.

An album called "Om det inte händer nåt innan i morgon så kommer jag", which only consists of one song. This song is about David's grandpa - Sigvard Nilsson. The guy who made the record is David Sandström from Teg - a village that aided Umeå when it burned in 1888. He used to play drums for Refused and is now a member of The Facer.

David started playing for Refused in 1992 and continued to do so for 7 years. "I just found myself in that environment. It wasn't really because I wanted to make that kind of music, it just seemed to make sense. Lyxzén and I bonded and I got really caught up in it. When you hang out in a circle like that it becomes your whole world. We did Refused for a fucking long time and when it was over I was restless. I wanted to do everything at the same time because I hadn't been able to do other stuff for a while. I recorded a solo album just after we did "The shape of punk to come" though. We also began recording a last Refused album that Kristofer, Jon and I finished under the name Text. Since then I've been working with this latest thing - the grandpa album."

When I ask him why Refused broke up he simply answers that it wasn't as fun anymore. "It was typical, you can see any rock documentary. You can see a crappy movie like "Almost Famous" - it's basically the same thing."

When you hear the way he talks about music it seems almost silly to ask whether he's had other interests or projects, but when I ask him anyway he informs me that he had a promising career as a motocross driver, that he is an exceptional soccer player and that as a wrestler in his youth he was the worst but one in all of Västerbotten until the worst one died in a bizarre snowmobile accident.

Why do you call it "the grandpa album"?

"Because the record deals with my grandpa Sigvard Nilsson who was a smallholder in Degernäs, Västerbotten. At that time the swedish government had bereft the northern part of Sweden (Norrland) of it's most valuable resource: wood. They had funded the industrialization of the south by selling the raw, unprocessed timber to southern european countries and suddenly smallholding was considered superfluous and was settled in a few decades. All he wanted was to run a farm and that possibility was taken from him. He hung himself in 1968, he couldn't take it anymore, the world he wanted to live in and be respected by just disappeared. There wasn't room for him anymore.

David slips into the subject of Norrland's role in Sweden and vice versa. He says that a majority of the political activists in the late 90's focused on solidarity towards oppressed people in China, South America and USA, which of course is a good thing, but that noone in his or the younger generation cared, or even knew anything about Norrland's economic history; what the swedish government has done to its own people.

What kind of solution do you see to Norrland's problems today?

"I don't know. The regional politics are marked by some kind of emotional panic. They scatter the money sparsely enough so that nothing can happen. There's no focus on a specific problem; should we save the interior of the country or should we develop our cities? That's what's going on in Umeå; the city is still growing rapidly but nothing is happening with the downtown area, they just keep on building new residential quarters, the city is spreading out. It's weird how Degernäs, the village, is still there but the people who live there now are the ones that can afford to commute, they live in a museum. The old culture is gone though you can still se traces of it and the people there commute to town in their new Volvos. They built new ugly fucking houses next to the old beautiful ones.

Would your grandfather have liked the album?

"Yes, I think so. It's weird, I missed him by seven years but through this project I've interviewed people from the village and this woman in Degernäs who was the daughter in a family were he came to work as a farm-hand. I've talked to my mother and done some research into his situation and I've really tried to get to know him through all this. I've discovered sides of him that not even my mom knew about. Noone really talked about him, it was like he'd never existed. I never had much of an image of him but I've created my own through this project and I've figured out alot about how and who he was and that is fucking amazing. I saw him as depressive and dark, sort of dangerous. But he was a happy, positive man, just as stubborn as I am. It just got to be too much for him."

Was it because you wanted to know about your grandfather that you came up with the idea?
"It wasn't an idea really, it wasn't like I thought to myself: "-Hey, I should make a record about my grandfather". It was totally compulsive. It's often like that with things I do. They just turn up in my head and then I have no choice but to realize them. It's a responsibility I have towards myself. It wasn't like I thought it was a good idea, because it was a stupid fucking idea to do this record. It became too much, I almost burst under the pressure of this project. I started writing it three and a half years ago. I wrote most of it in the winter of 97-98. It was at first supposed to be an instrumental album. The different instrumental parts had their own functions already, they described different periods of his life. Words started showing up mainly to clarify musical passages, to underline this or that, to destill the essence. I made no effort to make the vocal parts seem connected; they show up where they show up, they're just hanging there. They didn't show up because I wanted to sing something nice or make a good melody."

How does it feel to share something so personal?

"The problem is that I built the whole thing. I don't want to expect anything from a listener. I don't want myself to sit and think: "People should view this like this or that way". It's like a person. You have your close friends and then you meet someone you really dig and you get worried. You don't want to present him/her to your friends because you're something might turn out wrong. They might not understand. I would like to be at home with people and wait until they're really in the mood, you know, when they sit down in their couch and they've been drinking some tea, before I push play. So that I'll know that they do it right. My brother and I drove around a lot in Västerbotten and searched for the most beautiful section. From Bygdsiljum to Norsö - that route is perfect for listen to the album while driving. There's a nice café in Bygdsiljum, "Westman café", in the summer they have peacocks in the open-air section. It's next to a little lake. You start there and then drive towards Norsjö. I'm neurotic about that, I think I should at least give people a chance. If they then choose to have it on low volume in the background while doing the dishes they can do that if they want to. If they think it sucks then at least I can blame it on that."

He says that you have to be as stubborn as he is to pull something like this off . "It's 5% inspiration and 95% pure fucking obstinacy." The whole album is a paradox; "Cause if the attitudes displayed on the record represented my personal attitude towards the world then I would never have made the album". He talks about "going off on seeds", the music he says is a mixture of "indie grinding, Sonic Youth, Refused", Västerbottnisk mythology and he is guided by Sara from Missenträsk who says that you are "angry enough to live." But most of all it's grandpa.